Även om han var nervös blev han nöjd senare.

Even though he was nervous, he became satisfied later.

Breakdown of Även om han var nervös blev han nöjd senare.

• vara: to be
• han: he
• bli: to become
• senare: later
• nervös: nervous
• nöjd: satisfied
• även om: even though

Questions & Answers about Även om han var nervös blev han nöjd senare.

Why is it “blev han” and not “han blev” after the first clause?

Swedish main clauses follow the V2 rule: the finite verb goes in second position. Because the entire adverbial clause Även om han var nervös sits in first position, the finite verb of the main clause must come next, giving blev han. If you start with the subject, you get standard order:

• Även om han var nervös blev han nöjd senare.
• Han blev nöjd senare, även om han var nervös.

Why is it “han var” (not “var han”) inside the subordinate clause?

In subordinate clauses, Swedish uses regular subject–verb order. So it’s han var. Putting the verb before the subject (var han) would turn it into a question-like inversion, which is not used here.

Should there be a comma after the subordinate clause?

Modern Swedish often omits it, so Även om han var nervös blev han nöjd senare is perfectly fine. Adding a comma for readability is also acceptable, especially if the first clause is long:

• Även om han var nervös, blev han nöjd senare.

Can I add “så” before the main clause?

Yes, for emphasis or clarity: Även om han var nervös, så blev han nöjd senare. It’s optional; many writers leave så out in formal writing.

Does “även om” mean “even if” or “even though”?

Both, depending on context:

• Factual/past situation: “even though.” Here, with var (was), it reads as “even though.”
• Hypothetical: “even if.” Example: Även om han är/var/vore nervös, skulle han klara det.

What’s the nuance difference between “även om,” “fastän,” “fast,” “trots att,” and “även fast”?

• även om = even if/even though (neutral, very common)
• fastän = although (a bit more formal/literary)
• fast = although (colloquial)
• trots att = despite the fact that
• även fast = widely used in speech; some style guides prefer även om or fastän All work in this sentence, with small tone/style differences:
• Fastän/Fast han var nervös blev han nöjd senare.
• Trots att han var nervös blev han nöjd senare.

Could I use “vore” or “skulle vara” instead of “var” for a hypothetical reading?

Yes:

• Även om han vore nervös, skulle han bli nöjd senare. (subjunctive, more formal/marked hypothetical)
• Även om han skulle vara nervös, skulle han bli nöjd senare. (neutral hypothetical) In your original sentence, var states a fact in the past.

Why use “blev” instead of “var” before “nöjd”?

blev (became) signals a change of state: he ended up pleased later. var (was) simply states a state at a time:

• … blev han nöjd senare = he became pleased later (contrast/change)
• … var han nöjd senare = at a later time, he was pleased (less focus on the change) You could also use the perfect for present relevance: Han har blivit nöjd.

What exactly does “nöjd” mean? Do I need “med” something?

nöjd = satisfied/pleased/content. Often followed by a complement:

• nöjd med
  • noun/infinitive: nöjd med resultatet, nöjd med att…
• nöjd över (less common, often for pride/achievement) In your sentence, nöjd stands alone because what he’s pleased with is understood from context.

Why is it “nöjd” and not “nöjt” or “nöjda”?

Adjectives agree in form:

• Common-gender singular: nöjd (matches han)
• Neuter singular: nöjt (e.g., barnet blev nöjt)
• Plural/definite: nöjda (e.g., de blev nöjda) So with han, you use nöjd.

Where can I place “senare”? Are alternatives like “efteråt” or “sen” okay?

All of these are fine; placement changes emphasis slightly:

• Neutral: … blev han nöjd senare.
• Slight topicalization: … blev han senare nöjd.
• Focus on time: Senare blev han nöjd. Synonyms:
• senare = later (more neutral/formal)
• sen (colloquial) = later: … blev han nöjd sen.
• efteråt = afterwards
• i efterhand = in retrospect/after the fact (slightly different nuance)

Can I drop the second “han”?

Not in this structure. Swedish requires a subject in each finite clause:

• Ungrammatical here: ✗ Även om han var nervös blev nöjd senare. You can drop the repeated subject when two verbs share the same subject within one main clause:
• Han var nervös men blev nöjd senare.

How would negation work here?

• In the subordinate clause, inte comes before the finite verb (BIFF rule): Även om han inte var nervös…
• In the main clause, inte comes after the verb and subject: … blev han inte nöjd senare. Full example: Även om han inte var nervös blev han inte nöjd senare.

Is it okay to put the main clause first?

Yes, perfectly fine and often more neutral:

• Han blev nöjd senare, även om han var nervös. Word order then becomes standard subject–verb in the main clause (Han blev …).

Any quick pronunciation tips?

• Även ≈ “EH-ven” (long ä)
• om ≈ “om”
• han ≈ “hahn”
• var ≈ “vaar” (long a)
• nervös ≈ “ner-VOHS” (stress last syllable, ö like French “peu”)
• blev ≈ “bleev”
• nöjd ≈ “noyd” (ö + a y-glide; final d is pronounced)
• senare ≈ “SEH-nah-reh” (stress first syllable)